Lite support tack
Skulle behöva prata med dig om en sak, behöver lite av din tid, har du möjlighet att lyssna en stund? Kan du hålla om mig i tanken så att jag känner det? Kan du stryka med din kraftfulla hand över mitt hår, lägga armen om mig och placera mitt huvud mot ditt bröst? Så att jag kan höra ditt hjärtas slag...
Att sätta ord på någonannans förlust
Kollegan: Hur går det nu att hantera allt med din pappa. Känns det lika tungt nu?
Jag: mmm
Blir avbryten av henne
Kollega: ja men visst är det så, att inte känns det lika tungt nu va, första året är ju A L L T I D värst. Sen går det ju bra juh.
För inte känns det lika för dig nu när du går till graven som det gjorde i början
Jag; eeh, jo, det känns lika tungt, lika förjävligt och lika intensivt men inte lika O F T A
Kollega: Men visst bleknar det lite?
Jag: Näääe...jag tycker inte det
Kollega: Men det där med graven, det är ju inte lika jobbigt nu
Jag: Jo, det är lika jobbigt, förlusten kastas fortfarande emot mig, jag blir fortfarande knäsvag när jag inser att jag står framför MIN PAPPAS GRAVSTEN
Herregud, hur kan folk ha så jävla svårt att fatta. Snacka om ledande frågor. Är dom rädda för svaret dom ska få? Eller vad fan handlar det om??
Det där med första året är ett jävla skitsnack, nåt som folk har hört och använder sig av för att tuta i sörjande att blir såååå mycket bättre sen. L Ö G N säger jag bara, sorry alla nya sörjande, det funkar inte alltid så, men sorgen blir till något annat än den där intensiva, förlamade dygnetruntkänslan. Så att ni vet. Till dess alla "försöka förstå och ha medlidande typer som inte fattar vad det handlar om" P I S S O F F!
"Låt inte morgondagens moln skymma dagens sol", vilket jävla BULLSHIT! Jävlar vad dom där molnen kom fort helt plötsligt.
du inte är redo. Ge mig ingen bekräftelse på att jag gör rätt är du snäll, säg överhuvudtaget inget som du inte tänkt
igenom. Var inte en uträknande, slipad skit som gjort såhär så många gånger förr, att du nu fått vana. Var inte så mot
mig.
En sjuksköterskas bekännelser
Hemma igen, skönt. Pissjobb pissjobb pissjobb. Det är inte kul längre. Har jag tröttnat?Redan?! Det här suger juh, det var INTE vad jag ville med min utbildning.
Arbetsdag = På med pyjamasen som har värsta gällivarehänget och en blus med tunga fickor. Hmmhrpf, godmorgon. Någon höjer på blicken och hälsar, andra tittar sammanbitet ner i golvet på väg mot något mission (troligen impossible).
Snabb genomgång av patienterna, river fram medicinvagnen, utfodrar människor i vita nattskjortor nedbäddade i sköna sängar. Guuuud vad jag vill krypa ner där, ensam alltså, kicka dom ur sängen och i med nya sängkläder. NICE.Sen kommer karavanen med fladdrande rockar, bråttom bråttom (till mission possible). Rond: snabbt, hafsigt, skynda sig rabbla det man vill ha sagt. Försöka vara skärpt. Godmorgon då.
Näe, dags att göra nåt annat va´? Min hjärna har varit understimulerad alldeles för länge nu. Det är samma jäkla rutiner varje dag, jag kan till och med sköta mitt jobb perfekt trots att jag haft feber, magsjuka, urinvägsinfektion och varit bakis. För inget oförutsätt händer ju. Tja...det förstås, ibland har det hänt att någon behöver laxermedel eller en kräkpåse.
Jag är nog inte redo...
Hur var det egentligen att vara förälskad, jag minns den känslan vagt, skulle det kännas likadant idag som det gjorde för 10 år sedan?
Är förälskelse att vänta på att HAN ska ringa, att oroa sig över om han ångrat sig eller inte alls känner likadant idag som han gjorde igår? Det är ju ett vansinne. Vilken hemsk känsla, en ständig tvekan och en känslomässig berg- och dalbana.
Jag pallar nog inte det längre, jag är för gammal. För gammal för att orka med den turbulens en förälskelse skulle innebära för mitt slitna hjärta.
Sa jag att jag är 26år, påväg mot 27?
Jag vet inte hur man gör längre, jag kan inte spela det där spelet; ringa eller inte ringa? Säga att man gillar personen ifråga eller låtsas som motsatsen?
Jag orkar inte låtsas, jag vill inte låtsas.
Rädslan för vad den andre tycker/tänker/känner styr ens beslut. Varför spela egentligen? Kan man inte bara vara, bara vara ärlig med känslan man har just nu, just idag. Imorgon vet vi ju inte försjutton om vi lever. Skitsamma om känslan inte är besvarad, skitsamma om han dissar mig.
Hälp, finns det månne någon kvällskurs för sånt här?
Var åter ...
Var åter till din grav imorse. Ser du att jag är där? Mina ben blir knäsvaga när jag skymtar din sten, där bland alla andra gravstenar. Hur är det möjligt, att detta är vad som består av dig, av ditt liv. Jag vill träffa dig, det var så längesedan sist. Tycker du att jag besöker din grav för sällan? Isåfall är det för att jag får panik av den, att den knäcker mig emellanåt. Det blir så verkligt, förlusten kastas i bröstet på mig, tomheten blir så intensiv.
Jag saknar dig jättemycket. Kommer du tillbaka snart?
Ja, nog är jag din dotter allt
När jag sitter och knappar på tangenterna ser jag dina händer framför mig, korta och lite knöliga. Avklippta liksom. Men dom sitter på mina armar. Ibland kan det reta mig att jag fick dina händer, dina fötter och din behåring. Inte så festligt att vara tjej och ärva sin pappas behåring. Inte så festligt att plocka ögonbrynen varje morgon för att inte riskera att blotta en måsvinge mellan brynen. Men du, älskade du. När jag tänker efter så är det ok, jag är ju trots allt en stor del av dig och det glädjer mig älskade pappa.
