Att sätta ord på någonannans förlust
Samtal med en kollega
Kollegan: Hur går det nu att hantera allt med din pappa. Känns det lika tungt nu?
Jag: mmm
Blir avbryten av henne
Kollega: ja men visst är det så, att inte känns det lika tungt nu va, första året är ju A L L T I D värst. Sen går det ju bra juh.
För inte känns det lika för dig nu när du går till graven som det gjorde i början
Jag; eeh, jo, det känns lika tungt, lika förjävligt och lika intensivt men inte lika O F T A
Kollega: Men visst bleknar det lite?
Jag: Näääe...jag tycker inte det
Kollega: Men det där med graven, det är ju inte lika jobbigt nu
Jag: Jo, det är lika jobbigt, förlusten kastas fortfarande emot mig, jag blir fortfarande knäsvag när jag inser att jag står framför MIN PAPPAS GRAVSTEN
Herregud, hur kan folk ha så jävla svårt att fatta. Snacka om ledande frågor. Är dom rädda för svaret dom ska få? Eller vad fan handlar det om??
Det där med första året är ett jävla skitsnack, nåt som folk har hört och använder sig av för att tuta i sörjande att blir såååå mycket bättre sen. L Ö G N säger jag bara, sorry alla nya sörjande, det funkar inte alltid så, men sorgen blir till något annat än den där intensiva, förlamade dygnetruntkänslan. Så att ni vet. Till dess alla "försöka förstå och ha medlidande typer som inte fattar vad det handlar om" P I S S O F F!
Kollegan: Hur går det nu att hantera allt med din pappa. Känns det lika tungt nu?
Jag: mmm
Blir avbryten av henne
Kollega: ja men visst är det så, att inte känns det lika tungt nu va, första året är ju A L L T I D värst. Sen går det ju bra juh.
För inte känns det lika för dig nu när du går till graven som det gjorde i början
Jag; eeh, jo, det känns lika tungt, lika förjävligt och lika intensivt men inte lika O F T A
Kollega: Men visst bleknar det lite?
Jag: Näääe...jag tycker inte det
Kollega: Men det där med graven, det är ju inte lika jobbigt nu
Jag: Jo, det är lika jobbigt, förlusten kastas fortfarande emot mig, jag blir fortfarande knäsvag när jag inser att jag står framför MIN PAPPAS GRAVSTEN
Herregud, hur kan folk ha så jävla svårt att fatta. Snacka om ledande frågor. Är dom rädda för svaret dom ska få? Eller vad fan handlar det om??
Det där med första året är ett jävla skitsnack, nåt som folk har hört och använder sig av för att tuta i sörjande att blir såååå mycket bättre sen. L Ö G N säger jag bara, sorry alla nya sörjande, det funkar inte alltid så, men sorgen blir till något annat än den där intensiva, förlamade dygnetruntkänslan. Så att ni vet. Till dess alla "försöka förstå och ha medlidande typer som inte fattar vad det handlar om" P I S S O F F!
Kommentarer
Trackback
