Jag är nog inte redo...
Hur var det egentligen att vara förälskad, jag minns den känslan vagt, skulle det kännas likadant idag som det gjorde för 10 år sedan?
Är förälskelse att vänta på att HAN ska ringa, att oroa sig över om han ångrat sig eller inte alls känner likadant idag som han gjorde igår? Det är ju ett vansinne. Vilken hemsk känsla, en ständig tvekan och en känslomässig berg- och dalbana.
Jag pallar nog inte det längre, jag är för gammal. För gammal för att orka med den turbulens en förälskelse skulle innebära för mitt slitna hjärta.
Sa jag att jag är 26år, påväg mot 27?
Jag vet inte hur man gör längre, jag kan inte spela det där spelet; ringa eller inte ringa? Säga att man gillar personen ifråga eller låtsas som motsatsen?
Jag orkar inte låtsas, jag vill inte låtsas.
Rädslan för vad den andre tycker/tänker/känner styr ens beslut. Varför spela egentligen? Kan man inte bara vara, bara vara ärlig med känslan man har just nu, just idag. Imorgon vet vi ju inte försjutton om vi lever. Skitsamma om känslan inte är besvarad, skitsamma om han dissar mig.
Hälp, finns det månne någon kvällskurs för sånt här?
Min teori är att om man själv håller tillbaka å inte visar fullt ut å är ärligt va man känner så får man de besvarat på samma vis! För hur ska den andre våga visa om inte jag själv gör det?!
