Var åter ...
Var åter till din grav imorse. Ser du att jag är där? Mina ben blir knäsvaga när jag skymtar din sten, där bland alla andra gravstenar. Hur är det möjligt, att detta är vad som består av dig, av ditt liv. Jag vill träffa dig, det var så längesedan sist. Tycker du att jag besöker din grav för sällan? Isåfall är det för att jag får panik av den, att den knäcker mig emellanåt. Det blir så verkligt, förlusten kastas i bröstet på mig, tomheten blir så intensiv.
Jag saknar dig jättemycket. Kommer du tillbaka snart?
Men lilla vännen..vet att det är jobbigt, tycker du skriver fina saker som han skulle bli glad över iaf..
