I Hjärta I Tanke

De första vårtecknen visade sig tidigt denna morgon. Jag tassade ut på balkongen, solen värmde, snön låg kvar i dikena, fåglarna hade vaknat. Lusten att köra en rejäl städning vaknade.

Pratade m dig på eftermiddagen och kvällen, Lördag, du lät hoppfull. Sa att det nu skulle bli bättre, att jag inte behövde oroa mig för dig längre. Att du på Måndag skulle fixa med jobbansökningar och att det nog skulle bli bra det här med 12 stegs programmet. Du lät glad, jag log. Du sa hejdå. Jag sa hejdå. Jag kände en enorm lättnad. Ä N T L I G E N! Äntligen var dagen här, när jag kunde pusta ut, du hade fått tillbaka hoppet om bättring. Äntligen älskade du , skulle det bli bra. Vi kom överens om att ses under helgen, Söndag, du skulle komma och titta på min nya lägenhet.

Farmor ringde på söndag klockan 13.30, hon undrade om jag hade pratat med dig. Du skulle komma på lunch hos henne kl 12. En ilning och en känsla av att vara bortdomnad spreds i min kropp. Kinderna hettade, händerna blev kalla. Ringde dig, både på mobilen och hem. Inget svar. I N G E T  S V A R. Faaan också! Pratar in ett meddelande på din mobil som löd  "Hej pappa, det är jag. Farmor ringde, hon undrar var du är. Du måste ringa mig när du här det här, direkt. Du vet att jag blir orolig när du inte svara. Jag är hemma. Ring mig"
Ringde pappas kompisar, men han var inte där. Jag var på väg dit, till pappa, hade ju hans hemnyckel. Kom att tänka på en sak min mamma sagt ,att jag inte skulle åka dit själv då jag inte skulle veta vad som kunde möta mig. Fattade aldrig vad hon menade med det. Men kom plötsligt ihåg de orden. Ringde mamma. Hon skulle hämta upp mig och göra mig sällskap till pappa.

Det ringer på dörren, mamma kliver in med sina skitiga skor på mitt nyskurade golv. Jag sitter i soffan, solen hettar på min nacke genom fönstret. Jag säger till henne " jag kommer". Hon går emot mig med ganska stora steg, sätter sig på soffans armstöd, lägger armen över min axel. Allt på några sekunder. Hon säger "Jag är ledsen Cathrine". Jag väser ur mig "NEJ!". Pappas kompis hade åkt över till pappa efter att jag pratat m honom. Han tittade in genom det vågiga fönstret vid dörren och såg pappa hänga där, i taket, med huvudet hängandes åt vänster och med en stol brevid.

Tankarna sprutade i huvudet, jag skrek till mamma att köra, skrek att hon inte får ljuga om sånt till mig, att hon inte får säga så om hon inte är säker. Jag slog över instrumentbrädan, skrek åt henne "kör för fan, kör, snabbare!!!" Killen som jag bodde med satt bakom mig, sa bara "Lugna dig nu Cathrine, du måste tänka på syrran din, du måste vara stark nu, för hennes skull, så att hon inte blir rädd". Jag svalde hysterin jag kände, hyperventilerade, skakade, blev illamående.

Så var vi framme. Bilen hinner inte stanna förrän jag öppnar bildörren. Jag springer ut. Någon springer efter mig. Jag springer mot pappas lägenhet. Någon får tag i mig och säger att jag inte ska gå upp, ber mig lova att inte gå upp till pappas lägenhet. Jag lovar, någon släpper taget. Jag springer. Någon ambulanspersonal tar mig i famnen. Jag ropar "VAFAN SLÅR NI INTE IN DÖRREN FÖR, HAN KANSKE LEVER, NI ÄR JU INTE SÄKRA PÅ ATT HAN ÄR DÖD, MEN SLÅ IN DÖRREN FÖR FAN!!" 
Inget händer. Men dom säger att han nog är död. Någon håller upp mig, världen snurrar. Jag hulkar, skakar, stirrar i tomheten.
Pappa lämnade livet den dagen. Han var död. Hans liv var över. Mitt pågick, men jag ville inte att det skulle fortsätta, inte då. Livet delades i två delar den dagen, livet före pappas död och livet efter. Två olika världar. Jag lever i den senare världen nu.