I Hjärta I Tanke

Det har hänt några gånger nu, att någon berättar om någon som tagit sitt liv. Igår hände det igen.
Det händer något jobbigt inom mig. Det är som en tromb som attackerar mig. Jag blir livrädd. Hjärtat bankar i panik som att jag skulle vara jagad.
Jag minns plötsligt allting så klart. Paniken i kroppen...då...den där jäkla dagen. Ljudet av ett glasfönster som slås i spillror av en kofot. Min systers förtvivlande gråt. Människor som tittar på mig med rädsla i ögonen. Min döde far i visningsrummet. Min egen kraftlöshet. Min hand mot hans kalla kind, en smekande rörelse på hans mjuka hår. Han blundade, svarade inte på min beröring. Hör min egen röst på avstånd, som att jag inte vore i min egen kropp. Hör hur jag hulkar efter pappa. Förstår inte. Blundar, öppnar ögonen, blundar igen. Vill inte se.

Idag är det någon annan som går igenom det här. Idag är det en annan dotter som har mist sin far. Idag är det flera som tycker att världen utanför skulle stå stilla. Som tycker att det är konstigt att bilarna susar förbi, att människor ler och att solen skiner. Deras pappa har ju dött.

Jag besökte din grav igår, omsluten av ett ljuvligt vårväder.
Det skulle ha varit din 50:e födelsedag. Förstår fortfarande inte.
Vilken smärta och vilken förjävlig känsla av saknad som virvlar inom mig. Vill inte, vill inte, vill inte!!!! Jag vill inte vara med om det här. Orkar inte känna dessa känslor längre.
Ser ditt leende, när vi grillade tillsammans sommaren innan du gick bort. Ser hur du sakta lutar dig tillbaka i stolen, kisar mot solen, småleende. Det var så mycket liv i det ögonblicket. Så mycket lugn. Du var tillfreds för en stund. För en stund njöt du av livet som du annars ville fly ifrån, som du annars led av.

Paniken övervinner mig ibland på natten. Känner hur hjärtat bubblar uppe i halsen. Varma ångestfyllda tårar gör min kudde blöt. Blir förstenad. Vågar inte röra mig. Vågar inte andas högt. Vågar inte tänka klart. Det slår lock för öronen.

Det var inte såhär det var tänkt att vara den dag du fyllde 50. Det kan aldrig ha varit tänkt att jag skulle stå där, vid din grav, på din födelsedag. Näe, tanken var att vi skulle ha firat, skrattat, druckit vin, ätit gott, kramat varandra och glatt oss åt livet här och nu, som vi precis levt den bästa stunden hitills av.

Så, nej. Jag kan inte acceptera det här. Kan inte tycka att det går bra. Kan inte förstå logiken.

Befinner mig i Gävle, hos lillasyster Stina. Det är fantastiskt med syskon. Helt underbart fantastiskt. Jag har henne kvar i livet, och i och med det en del av pappa kvar. Han lever genom henne för mig. Hans gester, hans skratt, humor, pliriga ögon, beröringen...allt finns hos Stina. Vi pratar mycket om honom, undrar om han ser oss. Undrar om han känner lyckan hon och jag delar tillsammans? Det är han som har gett oss varandra.
Han gav oss livet och han gav oss ett liv tillsammans.

Han sa till mig "ta hand om Stina, hon är liten än, hon tycker mycket om dig Cathrine". Jag hoppas att jag gjort det på det sätt du önskade, pappa.

Jag önskar du kunde komma tillbaka en stund och omfamna oss, skratta med oss, betrakta oss med dina vänliga ögon.
Lägg din trygga faders hand på min axel en stund, säg att allt blir bra så att jag åter känner lunget med tillvaron.

Du har saknats i varje rörelse, varje skratt och varje sekund idag. Men i minnet har du varit otroligt levande!

Vi ska enas en dag, du och jag och Stina...