December
Dom fylls liksom aldrig med luft.
Det är December. Mörka December. Julen flämtar mig i nacken. Det ska vara glatt. Lyckligt.
Saknad är ett uttråkat ord. Uttjatat så att det inte känns vad det betyder. Men jag saknar, jag längtar, känner mig slapp av hopplöshet.
Du kommer verkligen inte tillbaka igen? Är det så? Du stannar där och jag är här?. I julkaoset famlar jag runt, den där gemytliga känslan kommer inte att infinna sig.
Snart är det dags för familjen Strul-och-pappa-hit-och-dit att fira jul. Numer finns det bara 2 syskon av 5 som har sin pappa kvar. Och måtte det så få vara ett långt tag framöver.
En baggis?
Allt annat än att mista sitt barn är en baggis var det nån som sa till mig. En baggis.
Kan man mäta vilken sorg som är värst? Min sorg skuggas, är inte lika allvarsam, gör inte lika ont...som hos dom som mist sitt barn. Eller?
Detta är ju det värsta som har hänt mig, det som plågar mig, får min värld att bli ostabil. Denna känsla blir så mycket värre när den inte tas på allvar, att mina känslor inte är lika verkliga och hemska som någonannans.
Men, ja, jag förstår vad man menar med att mista sitt barn, men kan man uttrycka sig om vad som är bättre än det andra? I varje enskilt fall, i varje relation och i varje sorg? Det är olika sorger, på olika vis men de båda sorgerna gör likförbannat ont. Skitont.
Det är ingen baggis, inte alls.
Attack
Häromdagen på jobbet var det en man som sa: är det du som är Per-Åkes dotter? Ja, sa jag. Han berättade om dig, att ni stött på varann på stan en vecka innan du dog. Där, på jobbet, på en rörig akutmottagning kastade sig ångesten på mig. Den brottade ner mig, tryckte med två stora händer på min bröst, pressade ur all luft. Jag tappade kontrollen på mitt känsloliv. Där, i min proffession. Men ingen såg, ingen anade det uppror som stegrades inom mig.
Min älskade far, saknaden är ännu densamma.
Repeat
Det händer något jobbigt inom mig. Det är som en tromb som attackerar mig. Jag blir livrädd. Hjärtat bankar i panik som att jag skulle vara jagad.
Jag minns plötsligt allting så klart. Paniken i kroppen...då...den där jäkla dagen. Ljudet av ett glasfönster som slås i spillror av en kofot. Min systers förtvivlande gråt. Människor som tittar på mig med rädsla i ögonen. Min döde far i visningsrummet. Min egen kraftlöshet. Min hand mot hans kalla kind, en smekande rörelse på hans mjuka hår. Han blundade, svarade inte på min beröring. Hör min egen röst på avstånd, som att jag inte vore i min egen kropp. Hör hur jag hulkar efter pappa. Förstår inte. Blundar, öppnar ögonen, blundar igen. Vill inte se.
Idag är det någon annan som går igenom det här. Idag är det en annan dotter som har mist sin far. Idag är det flera som tycker att världen utanför skulle stå stilla. Som tycker att det är konstigt att bilarna susar förbi, att människor ler och att solen skiner. Deras pappa har ju dött.
Du skulle ha fyllt 50 år
Det skulle ha varit din 50:e födelsedag. Förstår fortfarande inte.
Vilken smärta och vilken förjävlig känsla av saknad som virvlar inom mig. Vill inte, vill inte, vill inte!!!! Jag vill inte vara med om det här. Orkar inte känna dessa känslor längre.
Ser ditt leende, när vi grillade tillsammans sommaren innan du gick bort. Ser hur du sakta lutar dig tillbaka i stolen, kisar mot solen, småleende. Det var så mycket liv i det ögonblicket. Så mycket lugn. Du var tillfreds för en stund. För en stund njöt du av livet som du annars ville fly ifrån, som du annars led av.
Paniken övervinner mig ibland på natten. Känner hur hjärtat bubblar uppe i halsen. Varma ångestfyllda tårar gör min kudde blöt. Blir förstenad. Vågar inte röra mig. Vågar inte andas högt. Vågar inte tänka klart. Det slår lock för öronen.
Det var inte såhär det var tänkt att vara den dag du fyllde 50. Det kan aldrig ha varit tänkt att jag skulle stå där, vid din grav, på din födelsedag. Näe, tanken var att vi skulle ha firat, skrattat, druckit vin, ätit gott, kramat varandra och glatt oss åt livet här och nu, som vi precis levt den bästa stunden hitills av.
Så, nej. Jag kan inte acceptera det här. Kan inte tycka att det går bra. Kan inte förstå logiken.
"Vi ska enas i jorden, jag och min far"
Han gav oss livet och han gav oss ett liv tillsammans.
Han sa till mig "ta hand om Stina, hon är liten än, hon tycker mycket om dig Cathrine". Jag hoppas att jag gjort det på det sätt du önskade, pappa.
Jag önskar du kunde komma tillbaka en stund och omfamna oss, skratta med oss, betrakta oss med dina vänliga ögon.
Lägg din trygga faders hand på min axel en stund, säg att allt blir bra så att jag åter känner lunget med tillvaron.
Du har saknats i varje rörelse, varje skratt och varje sekund idag. Men i minnet har du varit otroligt levande!
Vi ska enas en dag, du och jag och Stina...
Solsting
Vacker och underbar.
Räcker det?
Varför inte bejaka känslan?
Förtränga?
En människa med ett djup som har direktkontakt med sin själ
Ovanligt men helt fantastiskt
Att vilja mer och ändå bromsa upp?
Sätta punkt eller satsa?
Ett leende som skänker värme
En känsla av ömhet för någon
Ta det säkra före det osäkra?
Vara feg och avvaktande?
Blotta sig själv?
Skratt som aldrig tar slut
Tillit
Längtan...efter nåt mer??
Förståelse
Ödmjukhet inför livet
Du är mer än allt detta likaså är min frågor fler
Egoism
Möter ofta människor med den uppfattningen att de som tar sitt liv är egoistiska och inte tänker på de som dom lämnar kvar. Det är ofta de människorna som använder sig av de förklarande orden " det måste ha varit nattsvart". Men vad är att vara nattsvart och vad betyder egoism?. Ganska ofta har personer, med en välmening, försökt tvingat på mig en ilska som inte har existerat hos mig. Dom har nog bara viljat säga mig att det är ok att vara arg och riktigt förbannad och bitter på någon som valt att ta sitt liv.
Under åren har jag funderat. Jag förstår mycket väl hur dessa människor menar. Men förstår dom vad jag menar?
Min pappa var ingen egoist. Han var omtänksam, brydde sig, var orolig för mig och min syster. Han tänkte. Han kände.
Jag brukar svara att tänk så dåligt en människa måste må och hur gärna den människan vill lämna livet, då man väljer döden före livet tillsammans med sina barn. Det är inget enkelt beslut att välja döden. Det är inget enkelt beslut att servera en fruktansvärd smärta och sorg till sina barn.
Är det inte en egoistisk tanke att vilja ha någon kvar i livet till varje pris, oavsett hur sjuk en människa är?
En sak vet jag, min pappa var ingen egoistisk. Jag vet varför han gjorde som han gjorde. Jag vet hur han mådde. Klart jag hade viljat ha honom kvar i livet. Men jag hade sett hans ledsamma uttryck, hans trötthet på livet. Jag har mött hans ångest, känt hans ovilja att leva. Jag har hållit om honom, pratat med honom, sett honom gråta, sett honom försöka och mötts av motgångar så många gånger. Så frågan varför hade jag redan svar på. Min största fråga är "Hur?". Hur ska jag lära mig att leva utan honom? Hur ska jag klara mig utan hans fysiska närvaro? Hur ska jag kunna stå ut med saknaden? Hur kunde det hända?
Jag ville aldrig att min pappa skulle lämna livet så tidigt, jag ville inte att han skulle ta sina sista andetag i ensamheten. Jag ville ha honom kvar, till varje pris. Jag har varit fullständigt upptagen av tanken att få honom att överleva. Känslan av maktlöshet och frustration när det inte gick som jag ville har varit förlamande.
Läste någonstans, eller kanske var det någon som sa det till mig, att "Han tog sitt liv inte ditt".
På något sätt går det ändå. Livet. Det pågår nu. Och jag är tacksam för att han gav mig möjligheten att leva. Jag ska göra mitt bästa av det.
Du har en själ
Så dök här en människa upp, som verkar ha både kontakt med sin själ, med sina tankar och känslor. Som är naturligheten själv. Som funderar, använder sin hjärna till att komma fram till rätt val. Den här människan har en grymt skön mix av egenskaper. Otroligt. Det är en speciell känsla att möta någon som matchar ens personlighet, när samtalen glider in på en massa olika ämnen och man förstår varann helt naturligt. Utan krusiduller. Jag gillar inte krusiduller.
Människan har en själ!
Käckt
Ovanligt att höra någon säga något bra direkt till en, varje dag. Idag sa en kollega: "Det är så kosligt (=trevligt) att jobba med dig och att ha dig här och jag har så morsomt (=kul) och kan skratta så gott med dig". Va?!! Är det inte helt underbart. Snacka om en ego-kick! Är det konstigt man inte vill hem till sitt vanliga kneg?
Skitsamma om de tycker att jag är en duktigt sjuksköterska, att jag är effektiv eller smart. Vad jag går i gång på är komplimanger för min personlighet (eller, ja, hur dom tror min personlighet är, dom har inte sett min irritations sida än heller) !!! I love Stavanger! Kan det inte alltid få vara så här när det gäller arbetssituationen? Kan inte alla bara fortsätta tycka att jag är kul och trevlig? Jag kan gärna ta på mig den rollen och vänja mig med den identiteten.
Ahhh, nu ska mitt ego få njuta en stund
Special Someone? Vem är det egentligen?
Stiltjé...
Kan detta utveckla sig till nåt mer eller är detta allt vad det kan bli? Jag hatar att känna mig ensam i en tvåsamhet. Tror inte detta ger mig så mycket just nu. Jag känner mig ganska utpumpad. Kan inte ge något mer än vad jag redan gjort, inte utan att fåt något tillbaka iallafall.
Kanske är det så att du bara visar vad du tycker på ett annat sätt än vad jag behöver. Det är ju trist att det är så. Tycker du att vi är färdiga här?
Jag vill inte involvera mig i en känslomässigt avvaktande människa. Inte en gång till. Jag kan inte leva så. Oavsett hur det blir och vad det inte blir så måste jag kunna leva och njuta och uttrycka mina känslor i nuet och jag vill omge mig och lägga min energi på någon som är likasinnad. Ja, jag behöver faktiskt bekräftelse jag också för att kunna känna.
Just nu känner jag mig mest obrydd, ointresserad. Går på sparlåga. Du är ju kanon å snacka och skratta med. Men räcker det? Just nu tvivlar jag. Räcker det för dig? Är du tillfreds? Är det bra såhär?
Tänk om jag kunde se dina tankar, ta på dina känslor. Eller åtminstone få höra några känslomässiga spontana kommentarer som handlar om oss eller om din känsla för mig.
4 April 2007 Vi skulle begrava dig...
Vi skulle begrava dig kl 10 en kall men solig förmiddag. Jag hade inte sovit. Var panikslagen. Illamående. Ville inte kliva upp. Ville inte lämna hemmet. Ville inte genomföra detta definitiva.
Benen var slappa, dom pirrade för varje steg, var bortdomnade. Jag hade förberett kläderna, dom hängde prydligt i garderoben. Usch, jag ville bara kräkas. Men gick ut tillslut. Kommer inte ihåg riktigt men jag minns att jag klev ur bilen där utanför kyrkan. Klen. Kall. Livrädd. Där stod dom, farmor, fastrarna, dina vänner, Stina... Röda rosor som vilade i frusna händer.
Vi gick in. Åter panik. Åter en smärtande ångest. Tårar som kämpades tillbaka. Kistan jag hade valt stod där framme. Kortet på dig stod ovanpå. Blommorna. Satte mig. Sökte av rummet med blicken. Låste fast blicken på ett fönster högt upp framför mig. Det var ett vackert färgat fönster. Man såg himlen och björkarna därigenom. Jag försökte finna ett fokus där, en styrka, en förklaring. Hur skulle jag härda ut detta?
Tog min systers hand. Vi höll varandra hårt, nästan krampaktigt. Slog ihop våra själar. Hörde hulkningar och gråt runt om oss. Försökte hålla huvudet rent från de mest ledsamma tankarna. Jag kunde inte vara närvarande i nuet. Var rädd för att tappa kontrollen. Om jag släppte loss mina tankar skulle jag inte kommit där ifrån levande. Så kändes det. Tårarna rann sakta, i massor. Kände hjärtat banka innanför halsen. Det ville ut. Släppas loss.
Jag var tvungen att lämna dig där pappa. Ensam. Men jag ville inte lämna dig. Jag ville ha dig levande kvar hos mig.
Relationselände
Jag blir återigen påmind om hur man formats av den man levt tillsammans med. Hur en vanlig kommentar från någon kan te sig som ett stort irritationsmoment för mig bara för att just den kommentaren varit något negativt i så många år. Men nu kommer den från en annan person, men ändå skapar det obehag hos mig. Trots att den personen inte menade något illa.
På många sätt har jag blivit otroligt sårbar efter den relation som varit. På andra sätt har jag blivit starkare. Det är svårt att veta vad man vill ha, hur man vill ha det och vad man behöver. Det är frustrerande. Hur ska man veta om något är rätt eller inte. Hur ska man veta var man har den andre? Hur ska man veta hur den andre uppfattar mig? Hur ska jag veta dennes avsikter?
Har ett ordspråk i huvudet som är ungefär såhär: vi blir alla formade och omformade av de som älskat oss men ändå blir vi aldrig det de avsåg.
Knepigt det där med relationer. Det tar tid att städa ur sig själv känslomässigt efter en lång relation. Även om man för längesedan gått vidare och är övertygad att detta är det bästa så är spåren som finns kvar så många.
När är man redo? Hur vet man om man träffat någon som är bra för en? Vad innebär det att vara kär? Vad behöver jag? Vem behöver mig? Vem skulle jag kunna göra lycklig? Är livslång kärlek bara bullshit? Vad är lycka? Vad är en bra relation och hur fasen får man en sån? Vill jag ens ha nån?
LYCKA
Glädje, trygghet, värme...det är vad du gav mig. En varm kind mot min. En hand på mitt huvud. Humor, utbyte av leenden, förstående blickar. Du var tålamodet personifierat. Lugnet.
Du ær med mig, visst ær det så?
Kan du sæga mig, vem ska jag vara utan dig? Vem ær jag och vem kommer jag att bli? Ær det vad jag håller på att ta reda på nu? Eller vet jag redan, egentligen?
.jpg)
